Studiebesök
Idag har min basgrupp varit på studiebesök på RKC, Romskt KulturCentrum. Vi fick tala med en kvinna där som berättade lite om den romska kulturen historiskt och i dagsläget. Vi fick fråga massor av frågor och riktade då självklart in oss på ungdomarnas situation ute i samhället idag. Jätteintressant och jag visste inte att drogkulturen för ungdomarna där hade haft ett sådant otroligt uppsving! Imorgon ska vi ringa till socialtjänsten i någon stadsdel och fråga vad de anser om detta och vad som görs för målgruppen. Återkommer om vi får några vettiga svar!!
Donationsregistret
I veckan har vi haft medicinsk grundkurs/missbruk och läst om blodsmitta och avgiftningar.
Så nu har jag anmält mig till donationsregistret. Det var lite läskigt. Men när jag är död kanske jag kan ge en sista liten hjälp till någon människa!?
Såg på donationsrådets hemsida att homosexuella män tydligen fortfarande inte får lämna blod om de är sexuellt aktiva. Kan det verkligen stämma i dagens Sverige? Skamligt! Skamligt! SKAMLIGT! Man testar ju allt blod så vad är prylen med att särbehandla?
Så nu har jag anmält mig till donationsregistret. Det var lite läskigt. Men när jag är död kanske jag kan ge en sista liten hjälp till någon människa!?
Såg på donationsrådets hemsida att homosexuella män tydligen fortfarande inte får lämna blod om de är sexuellt aktiva. Kan det verkligen stämma i dagens Sverige? Skamligt! Skamligt! SKAMLIGT! Man testar ju allt blod så vad är prylen med att särbehandla?
Dikt
Tankar på natten
Utebliven kunskap, diskriminering för den jag inte är gör mig svag och vilsen. Varför ska världen vara förprogrammerad och dom som inte passar in fastna i ett anitvirusskydd eller förjäves stå och hoppa framför en allt för hög brandvägg, slå huvudet vimmelkantig i den. Jag känner mig jagad i mitt eget liv. Sedd av ingen fast alla stirrar på mig. Sedd av alla fast ingen vet vad dom ser. Jag vill bara stanna tiden och skrika och låta tiden springa och viska... Vill säga men hålla tyst... Varför är det så svårt att känna något?
Utebliven kunskap, diskriminering för den jag inte är gör mig svag och vilsen. Varför ska världen vara förprogrammerad och dom som inte passar in fastna i ett anitvirusskydd eller förjäves stå och hoppa framför en allt för hög brandvägg, slå huvudet vimmelkantig i den. Jag känner mig jagad i mitt eget liv. Sedd av ingen fast alla stirrar på mig. Sedd av alla fast ingen vet vad dom ser. Jag vill bara stanna tiden och skrika och låta tiden springa och viska... Vill säga men hålla tyst... Varför är det så svårt att känna något?
